I kvinnornars tider – ett regeringsfall

--I kvinnornars tider – ett regeringsfall

I kvinnornars tider – ett regeringsfall

Artikel som skrivits av Hallgrímur Helgason, författare och översatts i all hast av Jónína Björg Magnúsdóttir, översättare utan certifikat.

Framtiden är en subtil jävel. Den smyger omkring i mörkret, dyker upp bakom dig, förbipasserar innan du känner av det. Plötsligt står du ensam kvar i dåtiden och skriker.

Ty tiden går runtomkring, men inte just runt dig. Händelser näran och fjärran far i en kompliserad process. När usel akt framförd sent en kväll för fjortån år sedan, plötsligt får vikt när den kriminella personen får dåden av-kriminaliserad hos rättfärdighets ministeriet, hur hårt det än låter. Men en människas avkriminalisering blir en annans misär. Tiden förstår bättre sår än fusk, det ligger i tidens natur att saker och ting kommer till sin rätta.

En stilig man med en lysande karriär har svårt för annat än att tänka på sig själv med storsinthet där han står iklädd skräddarsydd teflon kostym, omringad beundrare och assistenter, rakryggad, benen lite särade, i ögonblickets rampljus. En sådan man kan inte tänka utanför denna eleganta bild. Det har gått bra för honom, han har aldrig klantat sig. Skandaler har dykit upp runt omkring honom, som lågor runt en filmstjärna. Ibland har lågorna låst sig i teflon-kavajen men tyget har hittills hållit. Inga synliga brandfläckar.

En sådan man har svårt för att förstå nutidens vridningar, allt som sker utanför hans eleganta tillvaro. Tiden, olikt andra floder, ändrar ständigt sin väg där den rinner fram. Du vänder blicken en stund och tidens natur har total förändrats. Det du ska tyga bort får plötsligt sin röst, rinner i tidens rundtomliggande bäckar och växer för varje fördjupning. Innan du vet av står en stilig man framför en ostilig situation. Saknar ord för det som skriker åt honom och på hela samhället.

När han plötsligt vaknar till liv har tiden förbipasserat och han stirrar framtiden i ryggen. Då börjar han skrika.

Så var det för Bjarni Ben på journalistmötet i Valhalla* (som knappast kunde kallas för journalistmöte för att publiken till en stor del var hans egna partimedlemmar), han var mannen som stirrade framtiden i ryggen. Den hade lämnat kvar honom. Han hade stått för länge i rampljusets sken. Han hade tänkt sig att tiga men då började tiden att snacka. Han misbedömde sin situation. Han såg inget utanför stilighetens sken. Alla andra var förlorare som vek sig som strån för vinden, alla andra ministrar skulle avgå för att här behövdes det starka partier för att regera. Dessa ord uttryckte han i sitt palats, trots att ett halvt dygn innan ha fullbordat en trefaldig ironi: Moderaterna hade ödelagt tre regeringar på raken.

Ingen ödmjukhet, ingen ursäkt, ingen beklagelse, ingen medkänsla, ingen förståelse för sakens karaktär. Inga ord til nationen, inte att snacka om nationens kvinnor. Inga ord ämnade för offren.

Här snackade en man i högsta position, så hög att han inte kan se till botten, kan inte se den lidelse och plågor som frodas där. Här snackade en besegrare som inte kan se igenom sitt pris, som inte kan se dem som går under. Här snackade en man som inte har någon förståelse för kvinnornars tid som har påbörjat sitt skede: De som får svaghet i knävecken och sedan de andra, dem som han inte alls intresserar sig för. Hur i all världen skulle en sådan man ha förståelse för och förstå natur och konsekvenser av sexualbrott, eller handlar inte sexuella handlingar om att kvinnan ska falla för stiligheten, först på knäna och sedan på rygg?

Denna man som skådade förhållande siter och fick bedåran för det, stod plötsligt framför de mörka sidorna av dådant sexliv. Läderhatten i partiets mingel hade länge rört sig på mörka ställen, för att han kunde inte få upp den om det inte var elever i 8.klass och hade 300 elever i sin telefon, och en av eleverna hade plötsligt bestämt sig för att uppenbara sin smärta, hade en stark familj bakom sig och tillsammans bestämde familjen sig för att #skapa oväsen. En annan flicka hade fått stå ut med daglig pina från sin styvpappa, en man så fin att han umgicks i de stiliga kretsarna. Plötsligt var dessa flickstackare uppe på den stilige mannens skrivbord. IceHot1* var plötsligt tvungen att se på Lilja 4-ever. Och självklart kunde han inte förstå bildens helhet. Där alla andra såg lidelse och pin såg han endast en vacker flicka.

Det spelade ingen roll att saken diskuterades dag och natt, att märket #skapa oväsen dök upp i hans telefon jämnt och ständigt och var tredje nyhetssändning innehöll en bit av gamla brott och utövarnas benådan, han valde att tiga, göra inget. Efter att ha tigit i två månader flyttades hann plötsligt till förtvivlans brant. Nu måste han stå mer rakryggad än någonsin. Trots det bestädme han sig för att lägga ett dygn till sin långa tystnad. Denna tystnad var lika lång som en mandatperiod, ty på förtvivlans brant går tiden tio gånger så fort. När han till slut dök upp i sin palats var det för sent, mandatperioden förbi. Karriären med. Månaderna på toppen blev endast nio. Det är inte så stor skillnad på en människa och en staty.

Nu försvinner statyen in i historien, in i de sista kapitlen av patriarkatet. Här blev det en förvändningspunkt, feminismen fällde regeringen, de nya tidernas öppenhet fick slut på den gamla slutna. Men Bjarni Ben verkar ändå inte förstå denna förvändning. Han förstod inte att hans tystnad var ett skyddsnät för patriarkatet. Han förstod inte att som en premiärminister hade han hellre skyldigheter mot pedofilens offer än mot själva pedofilen och det system som stöttade pedofilen. Han tog inte presidenten som exempel och kontaktade den sjuke mannens styvdotter på eget initiativ. Han gick i lås, fick plötsligt en pedofil i famnen och trodde att där kunde han gömma honom. Därmed tog han pedofilen framför barnen för att han inte kunde se andra intressen än sina egna. Han förstod inte heller att han själv var ett av patriarkatets offer, sonen som gick runt och bar på sin faders handlignar och öde, ett öde som kunde fällt honom eller lyft upp honom när som hälst. Som varannan Hamlet gick han runt omkring i sin Valhalla i två månader mumlande den stora frågan:

“To BB or not to BB”?

Och nu när vi kommit fram till akt 5 så närmar vi oss slutet, snart ligger denna Hamlet på sitt politiska fält som den andre och in kommer Guðlaugur Þór som Fortinbras ….

Detta är berättelsen om hur förändringarnas tider hanterar dem som inte vill förändras.

Detta är berättelsen om hur nationens största parti blir pedofilernas offer.

Detta är berättelsen om hur en 13 årig flicka, i akterna av sina värsta stunder, kunde fälla en hel regering.

Detta är berättelsen om att den största segern består av den största nöden.

Ursprunglig artikel:  https://stundin.is/grein/5448/karlmadur-i-kventima/

*Moderata partiets huvudbyggnad i Reykjavik

*IceHot1 var premiärministerns Bjarni Bens nickname på porrsidenars site, ett namn som han och hans fru hittade på tillsammans.

2017-09-26T16:42:19+00:00September 26th, 2017|0 Comments

Leave A Comment